Strof 26, Århundrade 9: "När
Apokalypsen närmar sig kallas anhängarna. Ner till
katakomberna flyr dom, jagad av en fiende som ingen kan se."
Vi var tvungna att varna Raven Nation. Men dom skulle inte tro
på någonting dom läste på Nätet, inte någonting så här viktigt. Genom att
använda information som Jordan endast delade med ett fåtal kunde jag skicka en
nödsignal på toppnivå, som skulle starta en automatisk säkerhetsplan. Raven Nation skulle samlas.
Dom hade förväntat sig krig, vilket
troligen hade varit en enklare nyhet att leverera.
Mabus levde inuti Jordan, och
kontrollerade hennes kropp och sinne. Det fanns inget sätt att veta vad han
planerade att göra. Kod 13 hade skickats.
När delar av Jordans egendesignade
säkerhetsåtgärder och dom fyra toppgeneralerna i RN, kände inte varandra. Dom
visste inte ens hur dom andra såg ut. Det enda dom kände till var den hemliga
militära tjänstgöringslistan i deras zon. Fyra Generaler med fyra separata
celler, det var ett utmärkt sätt att försäkra att ingen kunde lamslå deras trupper. Men jag hade namnen på dom
utvalda.
Smythe. Sullivan. Tonetti och Kendricks.
Och dom var alla på väg mot mötesplatsen, och deras ledare var borta. Jag
spelade upp händelserna i huvudet om och om igen, jag, Jordan och Mabus, fast
inuti Staremantornet, ett dödläge med resultat som jag inte ville tro var
möjligt.
Jag kommer att leva med detta ögonblick under hela mitt liv,
stående vid hissarna, och jag hade dragit mitt vapen, och ett ondskefullt leende syntes i hennes/hans ansikte. Jag kommer alltid att fundera
över valet jag gjorde,
eftersom detta val förde mig till sattelitbasen, för att träffa generalerna från
RN. Att konfrontera det faktum, att nu när Jordans kropp tagits över av Mabus,
kan det vara så att hon själv är "fienden som ingen kan se."
Vi behövde planera vårt motdrag, men Raven Nation var inte
bara sötma och rosor. General Tonetti visste bättre än att lita på någon som
bara kom in på anläggningen, så han drog sin pistol. Den "snälla polisen,"
Sullivan övertalade sin hetlevrade kamrat att jag var äkta vara. Smythe och Sullivan hade inte dykt upp ännu.
Sullivan och Tonetti fick alltid sin info direkt från Jordan, och dom tog inte
nyheten att någonting kan ha hänt deras ledare. Då släcktes lamporna på
anläggningen, och vi blev tvungna att söka i mörkret.
Hittade Kendricks, och han hade redan
gått igenom stället. Anläggningen hade rensats, Gua hade redan varit där. Generals
räknade ut att det var en fälla, så Tonetti drog iväg, han ville ta order från
någon. Gruppen var sträv runt kanterna, men dom hade flamman för att vinna. Dom kunde
inte lita helt på någon. Men kraften nere var alla dörrar låsta. Jag och Kendricks
hittade någonting underligt i omklädningsrummet, ett slags skinn, ett stort
ömsat skinn.
Och Tonetti hittade någonting annat, ett öga från en människa. Vi trodde att det
tillhörde Smythe.
För att komma in på anläggningen var man tvungen att passera
en näthinneskanner, för att komma in. Mabus, som befinner
sig inne i Jordan, måste ha tagit det från Smythes skalle. Vi hade en icke
inbjuden gäst. Tonetti hade blivit angripen av någonting, men vi visste inte vad
det var. Han kunde inte berätta någonting för oss, det verkade som om han fallit
i koma. Han hade något slags gegga i ansiktet, och Sullivans hand blev förlamad
när han rörde det.
Efter en närmare analys av skinnet, visste vi att det
verkligen var från en reptil. Vi förstod att Gua hade en hybrid i sin ägo, dom
hade korsat DNA från en orm eller ödla med mänskligt och Gua DNA som vi sett dem
göra med bin i Ohio. Kendricks var tuff när det gällde befälsordningen i Raven Nation. Han var militär ut i fingerspetsarna,
en före detta marinsoldat, jag förmodade att han var den som gav order till Jordans armé
nu.
Kendricks ansåg att jag var tillräckligt bra för att samla trupperna, men nu
behövde vi någon som ledde dem in i kriget. Jag brydde mig inte om vem som hade
befälet, nu ville jag bara att vi skulle kunna ta oss ut från anläggningen vid
liv.
Precis då mötte jag varelsen som infiltrerat anläggningen, den
kom ut från ingenstans. Hon liknade en kameleont, blå, ohygglig och dess skinn
var kallt. Hon angrep mig, och hon kom tillräckligt nära för att döda mig, men
det gjorde hon inte. Hon såg mig bara i ögonen, sen hoppade hon iväg.
Kendricks letade efter en väg ut, när
han trodda att han hittat den, började han jobba.
Jag och Sullivan insåg till sist varför besten var där, och varför den inte
dödat mig när den hade möjligheten. Den var dör för Generalerna, det var dess
uppdrag.
Och tills den hade fått vad den var ute efter, skulle den inte komma efter mig.
Vilket är vad den gjorde. Från ingenstans angrep den Sullivan,
och sprejade henne med sitt paralyserande gegga innan den
försvann på nytt.
Det var en kameleont.
Kraften kom igång igen, och vi hackade
besten i två delar med en av anläggningens 2 ton tunga dörrar. Sullivan
överlevde men hon kunde inte komma ihåg någonting angående Raven Nation. Hon
hade även ärr efter brännsår på huvudet, från apparaten som Gua
använt på Sullivans panna.
Besten hade samlat in information angående Raven Nation,
och den kommer att finna medlemmarna och döda våra allierade.
Styrkan var Jordans legat. Inte en
chans att jag skulle låta den förintas.
