På Revolutionens fält / Där Englands Förrädarkung sprungit / Blir Passionens dagg stulen / Kryptan håller salvan från fiendens skador".

Floden Charles i Boston har fått sitt namn efter Charles den Förste, Förrädarkungen från England. Lite långsökt när läser strofen, förutom det faktum att tre friska kvinnor nyligen försvunnit i Boston.

Verkar som om jag skulle till Bönstaden.

En av kvinnorna som försvunnit var Jennifer Moore, syster till Renee Ashford. Ms. Ashford erbjöd en belöning på $100,000 till den person som kunde hitta hennes syster och ta hem henne. Det verkade som om Renee tyckte att polisen inte hade tillräckligt med motivation, för att komma igång med en ordentligt sökande. Jag träffade Renee hemma hos henne, där hon berättade om belöningen. Föreställande en representant från hennes systers bank, berättade jag för henne att sista gången som hennes kreditkort användes var för betala för ett rum på hotell Whitmore. Men Renee kände redan till detta faktum, och hon var inte intresserad. Men vad hon inte kände till, var att Jennifer inte hade använt sitt eget namn hon hade skrivit in sig som Christina Reynolds. Detta fick henne att reagera.

Christina var hjältinnan i de kärleksromaner som Renee Ashford blivit känd för att skriva. Renee trodde inte att snutarna var intresserade i att finna hennes syster på grund av att dom misstänkte att Jennifer, råkat ut för en seriemördare och att dom väntade på att hennes kropp skulle dyka upp. Det lät ganska syniskt i mina öron. Men för en för en författare som gjort sig rik på att skriva kärleksromaner, var Renee ganska tuff. Hon sa till mig att det är ett faktum att ingen bryr sig om någonting i denna värld, och det enda sättet att hålla sig flytande var att ta hand om sig själv.

Men det var inte mitt sätt. Men Renee kände inte till detta ännu. Jag trodde att jag kunde hjälpa henne.

Vi begav oss till Whitmore. Där hade poliserna gett order till hotellet att hålla Jennifers hotellräkning hemligt, så jag behövde något som avledde uppmärksamheten från mig. Så medan Renee spelade en nödställd brud i en urringad dress, så kollade jag datorn vid incheckningsdisken. Det fanns inte mycket där, Jennifer hade ringt två samtal och beställt en drink från hotellets rumservice. Renee tyckte att det var konstigt, då Jennifer inte drack. Men det gjorde Christina. Det enda som hennes syster och och den påhittade karaktären hade gemensamt, var att bägge var gifta med tölpar.

Jag började undra om det inte fanns mer angående Jennifer, som Renee inte kände till.

Jag testade det nummer som Renee inte kände igen, men det var avstängt. Ringde till Eddie som befann sig i trailern djupt inne i en Renee Ashford bok. Boken handlade om romans, passion och sex. Jag ville att han skulle kontrollera och om det avstängda numrets fakturaadress, betalade för några andra nummer. Det verkade som om när det gamla numret stängts, så hade ett nytt nummer öppnats. Eddie gav det till mig, detta var min nästa ledtråd. Och Eddie hade någonting annat till mig. Order "krypta" refererade till en välvd kammare under en kyrka. Det finns 483 kyrkor i Boston, det här uppdraget blev nog inte lättare.

Jag ringde numret som Eddie gett mig, och fick höra samma musik som spelades i hotellvestibulen. Den sista personen som pratat med Jennifer, befann sig här på hotellet. Killen i telefon sa att jag fått fel nummer. Jag sa till honom att jag ville prata om det samtal, som Ms. Moore gjort till hans telefon. När vi till sist hamnade ansikte mot ansikte, sa han bara till mig att jag hade fått tag på fel snubbe och drog iväg. Jag jagade honom uppför trapporna till taket, han var inte intresserad i att svara på mina frågor. Sedan kastade han sig ner från taket.

Han bröts sönder precis som Klumpe Dumpe (Humpty Dumpty eng.). Och sen plockade han ihop sig själv igen. Benen smällde ihop tillsammans med ett högljutt knakande, det fick mig att rysa. Och inte bara för att det var förbenat läskigt. Det var för att han var en Gua.

Tillbaka i hotellet, bestämde vi oss att kolla in Jennifers hotellrum. Jag hittade en underlig medicinflaska i badrummet. Jag visste inte vad det var, och plötsligt hade Renee försvunnit.

Eddie undersökte vätskan i flaskan, det såg ut som hjärnceller och någon annan sorts celler som han inte kände igen. Stadens Coroner hade hittat de andra saknade kropparna men inte Jennifers. Bägge offren hade stickskador i pannan, som om en nål hade stuckits in i hjärnbarken. Eddie misstänkte att något hade injicerats i deras hjärnor. Hur skulle något som injiceras i människors hjärnor hjälpa dessa utomjordingar? Det visste jag inte. Var inte säker på att jag ville veta det heller.

Och snubben på taket borde ha dött i fallet, vare sig han var Gua eller inte. Kan dom ha funnit något som gjorde dem odödliga? Eddie flippade, och ville resa ett tält på stranden, och leva sina sista dagar i fred.

Men jag gav inte upp. Dom får inte vinna. ´Jag kommer inte att låta dem göra det.