Talyn återvände lika plötsligt som när han gav sig av. Moyas lättnad var så stark att jag själv inte kunde känna något annat än hennes moderskänslor: hennes bekymmer var om Crais hade behandlat Talyn väl. Hennes rena glädje av att få se sin avkomma igen, och hennes rädsla över de våldsamma impulser hon upptäckte hos honom.

Crais bad att flera av oss kom ombord på Talyn. Han var noga med att specificera att vår besättning skulle komma obeväpnade, och han lovade att mötet skulle bli vänskapligt. Otroligt nog verkade det som om han ville ha vår hjälp.

Kort efter att Officer Sun bordat Talyn, följt av Crichton, D'Argo, Zhaan, och den tidigare slaven Stark, närmade sig ett Plokavianskt (en ras som tillverkar och säljer vapen av alla sorter) handelsskepp. Detta skepp närmade sig deras koordinater och öppnade en kommunikationskanal med Crais. Bara ett par microts senare, var det Plokavianska skeppet förstört — skjutet av en energistråle som kom ifrån Talyns huvudkanon.

Besättningen retirerade till transportskytteln och lämnade Crais och Talyn som Starburstade iväg. Under tiden dök ytterligare ett Plokavianskt skepp upp, fast beslutna att ta reda på vem som var skyldig till förstörandet av deras kompanjoners skepp, dom satte gruppen ur stridbart skick med något slags stråle och förde dem ombord för förhör.

Chiana och Rygel tyckte att vi skulle stanna och försöka att frita besättningen från Plokavianerna — som är kända för att vara extremt våldsamma och passionerat engagerade med att frambringa sin rättvisa — men Moya hade egna planer. Som denna korta återförening med Talyn slutade så katastrofalt, var Moya än mer engagerad än någonsin att finna honom till vilket pris som helst. Efter hennes önskemål programmerade jag in ett sökmönster, trots att det var en oändligt liten chans att kunna komma ifatt Talyn dit hans Starburst tagit honom.

Ombord på den Plokavianska farkosten satt besättningen uppe på en avskild plattform högt ovanför ett stort och tomt utrymme. En efter en, fördes varje person till ett annat stort utrymme där dom förhördes av två Plokavianer, där dom ombads att berätta med sina egna ord vad som ledde upp till attacken och förstörelsen av skeppet. Om någon av dem försökte att ljuga, så skulle alla avrättas — men om den som var skyldig skulle erkänna, skulle bara den personen bli dödad genom upplösning.

Efter att det sista vittnesmålet hörts, trädde de Plokavianska förhörsledarna fram med sin dom. Varenda besättningsmedlem hade lagt fram olika berättelser, vilket fått dem att tro att dom ljugit.

Utan någon villig person att ta till sig skulden, enligt det Plokavianska påbud fanns det bara en sak att göra. Hela besättningen skulle dödas.